Hellre ingen lärare än en outbildad?

Svensk skola
Foto: Eric Seb. Gustafsson / CC BY-SA

Under dom senaste åren har kraven på utbildade lärare i den svenska skolan skärpts. När regeringen under Fredrik Reinfeldt presenterade och införde krav på lärarlegitimation var det i första hand för att höja läraryrkets status i samhället, så att den som faktiskt gått igenom lärarhögskolan skall känna att det har varit värt det. I början fanns ett stort problem när Skolverket tog lång tid på sig att skicka ut legitimationen efter ansökan, och i vissa fall gav lärare behörighet att undervisa i ämnen läraren inte har en examen i.

Inom förskolan ställs nu krav på att den som anställs skall vara en utbildad förskollärare. Detta har i sin tur skapat problem för barnskötare, en yrkesgrupp som traditionellt sett också varit stor inom det området. Bristen på utbildade lärare inom förskolan och en osäkerhet för barnskötare med vikariat skapar inte en stabil grund för barnen. Mina egna minnen från dagistiden finns endast kvar i fragmenterad form. Det var trots allt över 20 år sedan. Men då fanns inte samma krav.

Jag har spenderat drygt 13 år i det svenska skolsystemet, utöver dagis och förskoleklass. Under mina år har jag träffat på mer och mindre pedagogiska lärare, men också fritidsledare och övrig personal. Det är stor skillnad på olika människor och deras förmåga att lära ut.

Som exempel kan vi ta den matematiklärare jag hade på gymnasiet. Matematik A handlar till största delen om att repetera grundskolans matematik, men istället för traditionell katederundervisning fick vi en lärobok, och ibland några diagnostiska test när vi bad om det. Jag lyckades slutföra det nationella provet redan första läsåret, medan vissa skolkamrater fortfarande läste Matematik A det tredje. Då fick dom en en lärarvikarie som studerade till någon form av ingenjör, som gjorde lektionerna intressanta och dom fick lära sig mer på en termin än under hela gymnasiet. Beror det på att matematikläraren arbetat inom yrket i 25 år och tröttnat, eller på att hon var en allmänt dålig pedagog? Jag har träffat andra lärare som arbetat ungefär samma tid men varit mycket mer pedagogiska.

Ett annat exempel vi kan ta är en tidigare ledare inom industrisektorn som omskolade sig till yrkeslärare under tiden utbildningsveckorna fortskred. Även om jag inte hade traditionell skolundervisning, eftersom jag redan var klar med gymnasieskolan, så arbetade han också med gymnasieelever. Det var stor skillnad på både pedagogisk förmåga, engagemang och anekdoter från hans tidigare arbetsplats. Men han hade ännu inte tagit sin yrkeslärarexamen när han utbildade. Men  han var troligtvis även en bra lärare och chef på sin tidigare arbetsplats.

Som gymnasieelev hade jag själv gått igenom ett helt skolsystem, även om jag inte alltid gått den traditionella vägen, och tillsammans med mina klasskamrater hade vi gått igenom vad många beskriver som flumskolan. Det har varit mer fokus på självstudier än katederundervisning med duktiga och engagerade lärare. Kraven på oss elever var nästintill obefintliga och den respekt man bör ha för en magister fanns inte där. Att många kom sent, inte dök upp eller inte engagerade sig tillräckligt, eller tjötade under lektionstid behöver jag väl inte ens berätta? Men det är svårt att på gymnasiet ändra elevers attityd, om man inte har en magister som utstrålar auktoritet, eller på annat sätt ingiver respekt samtidigt som man har elever som är motiverade, och fått kämpa sig till en plats på den skolan.

Skillnaden i engagemang från eleverna skiljer sig antagligen stort mellan dom olika skolorna och utbildningarna dom erbjuder. Gymnasieprogram, eller högskoleutbildningar, som kräver höga betyg har troligtvis mer motiverade elever, och mer respektingivande lärare, än en skola där tröskeln är mycket lägre. Därför blir också kvaliteten på utbildningen högre.

Den stora frågan är, hur får man ungdomar att törsta efter kunskap?

Dela

Leave a Comment