Läs böcker – även skönlitteratur

Öppen bok
Foto: Pixabay.com

Lars Melin, docent i svenska vid Stockholms universitet skriver på DN Debatt att faktalitteratur är nyckeln till framgång i skolan, till högre studier och mer kvalificerade arbeten och att skönlitteratur enbart är ett av flera underhållningsmedier som dessutom idag inte det ledande.

Min personliga åsikt är att både serietidningar som Bamse, Asterix och Fantomen, tillsammans med skönlitterära titlar som Skattkammarön, Bilbo, Härskarringen, Harry Potter och äventyrsböckerna av Enid Blyton, tillsammans med många andra böcker, har bidragit till min läsförståelse. Jag lärde mig till exempel att hade inte alls stavas med två d, trots att jag uttalar d:et stumt.

Melins syfte med artikeln är att väcka debatt, och slutklämmen är att man bör splittra ämnet i två, dels det litterära kulturarvet och en för färdigheten att läsa och skriva informativa texter.

Nu har jag svårt att diskutera den traditionella undervisningen eftersom min skolgång inte varit spikrak och jag under högstadiet, när jag fick min första lärobok i ämnet, placerade den i närmsta papperskorg efter att ha läst ett par sidor. Jag är till största delen autodidakt i ämnet svenska, och på gymnasiet försökte min lärare förklara för mig vad dativobjekt och pronomen betyder. Men jag har fortfarande ingen kunskap, däremot ett betyg i ämnet. Det jag däremot tar med mig, som jag lärde mig mitt sista år under gymnasiet, är att man vid styckeindelning måste fläta samman föregående stycken med nästa.

Men man bör inte döma ut skönlitterära böcker som passé, eller sluta läsa böcker som inte är faktabaserade. Vi kan ofta läsa i tidningar och larmrapporter hur läsförståelsen sjunker, något som vi som läser tidningsartiklarna också märker. Ofta innehåller nyhetsartiklar sakfel, stavfel, särskrivningar och pinsamma syftningsfel. Det är något som framför allt märks när sommarvikarierna tar plats bakom nyhetsdesken.

Trots min bristfälliga utbildning vill jag påstå att mina kunskaper trots allt är i nivå med min årskull, och inom vissa områden något högre. Jag fick trots allt både VG och MVG i mitt slutbetyg. För en tid sedan såg jag ett dokumentärt program på TV där Ylva Hällen besökte en gymnasieskola där telefonsamtal under lektionstid var vardag. När hon frågade eleverna om rättstavning menade dom att datorn sköter det. Inte undra på att så många skriver mycket sämre.

Dagligen läser jag texter i sociala medier från personer som på något underligt sätt gått igenom både grund- och gymnasieskola, men stavar som en elev på mellanstadiet. Visserligen har jag haft kollegor som aldrig läst en bok, trots att dom är i medelåldern, men det tillhör förhoppningsvis inte vanligheten. Men absolut, jag tror att sociala medier har givit människor som tidigare aldrig ens skulle skriva en insändare möjligheten att i relatid kunna publicera sina tankar och åsikter. Trots att man helst inte skulle vilja läsa om dom.

Absolut, en del personer är ordblinda och har diagnostiserats med Dyslexi, och några av dom jag pratar om tillhör den kategorin, men långt ifrån alla.

Till syvende och sist handlar det, enligt mig, om att få alla människor att läsa mer. Jag erkänner att mitt eget läsande dom senaste 10 åren har hamnat på efterkälken, trots att jag läst både Snorres Edda och Fyra timmars arbetsvecka. Men under arbetstid lyssnar jag ofta på både innehållsrika podcasts och ljudböcker. Både faktalitteratur och skönlitteratur. I år har jag däremot läst ett par böcker och i skrivande stund läser jag Eliyahu Goldratts bok Målet, och finner den mer lätt att läsa än The Machine That Changed the World av James P. Womack mfl. som dessutom är på engelska.

Läs mer, läs varierat och ta dig tiden. Oavsett om du läser Asterix och Fantomen, böcker av Jack London, Selma Lagerlöf eller Svensk damtidning är det viktigt att läsa. Gärna längre texter. Utmana dig själv. Läser du i dag deckare kanske en biografi bör bli din nästa bok, eller Första Mosebok. All kunskap är bra kunskap, förutsatt att du inte använder den till något kriminellt.

Detta är lean – lösningen på effektivitetsparadoxen

Niklas Modig och Pär Åhlström har skrivit boken Detta är lean – lösningen på effektivitetsparadoxen. En bok som delvis beskriver vad lean production är, men framför allt vad lean inte är. Boken tar upp flera exempel som visar varför företag och organisationer bör fokusera mer på flödeseffektivitet än enbart på resurseffektivitet.

Boken lyfter också upp Toyota Production System, att västerländska forskare under slutet av 1980-talet fick upp ögonen för konceptet och beskrev produktionssystemet som ömtåligt, men istället för att beskriva det som ömtåligt (fragile på engelska) valde John Krafcik att kalla produktionssystemen för lean.

Många som pratar om lean väljer att fokusera på dom metoder och den verktygslåda som Toyota och andra företag använder sig av. I Detta är lean försöker författarna istället få läsaren att fokusera på en högre abstraktionsnivå och förstå att bara för att andra företag använder sig av vissa metoder betyder inte det att dom kan appliceras på andra företag. Många som är kritiska till lean, eller har sett det misslyckas, pratar om att det fungerar bra i en bilfabrik, men att ett sjukhus eller en annan typ av organisation inte är en fabrik, utan arbetar med människor. Att försöka kopiera Toyota Production System och alla deras metoder och verktyg till sin egen organisation är dömt att misslyckas, det förstår alla som läst på, och faktiskt anammat information om varför Toyota och andra företag framgångsrikt maximerat det värdeskapande arbetet genom att eliminera slöserier.

Boken är ett första steg och är allmänt övergripande. Författarna har avslutat boken med referenser för varje kapitel och hänvisar till forskningsrapporter och andra läsvärda böcker. Avslutningsvis vill jag säga att lean är något pågående, inget man avslutar och uppnår inom en par månader. Toyotas utbildning i deras produktionssystem håller på mycket längre än ett fåtal år.