Läs böcker – även skönlitteratur

Öppen bok
Foto: Pixabay.com

Lars Melin, docent i svenska vid Stockholms universitet skriver på DN Debatt att faktalitteratur är nyckeln till framgång i skolan, till högre studier och mer kvalificerade arbeten och att skönlitteratur enbart är ett av flera underhållningsmedier som dessutom idag inte det ledande.

Min personliga åsikt är att både serietidningar som Bamse, Asterix och Fantomen, tillsammans med skönlitterära titlar som Skattkammarön, Bilbo, Härskarringen, Harry Potter och äventyrsböckerna av Enid Blyton, tillsammans med många andra böcker, har bidragit till min läsförståelse. Jag lärde mig till exempel att hade inte alls stavas med två d, trots att jag uttalar d:et stumt.

Melins syfte med artikeln är att väcka debatt, och slutklämmen är att man bör splittra ämnet i två, dels det litterära kulturarvet och en för färdigheten att läsa och skriva informativa texter.

Nu har jag svårt att diskutera den traditionella undervisningen eftersom min skolgång inte varit spikrak och jag under högstadiet, när jag fick min första lärobok i ämnet, placerade den i närmsta papperskorg efter att ha läst ett par sidor. Jag är till största delen autodidakt i ämnet svenska, och på gymnasiet försökte min lärare förklara för mig vad dativobjekt och pronomen betyder. Men jag har fortfarande ingen kunskap, däremot ett betyg i ämnet. Det jag däremot tar med mig, som jag lärde mig mitt sista år under gymnasiet, är att man vid styckeindelning måste fläta samman föregående stycken med nästa.

Men man bör inte döma ut skönlitterära böcker som passé, eller sluta läsa böcker som inte är faktabaserade. Vi kan ofta läsa i tidningar och larmrapporter hur läsförståelsen sjunker, något som vi som läser tidningsartiklarna också märker. Ofta innehåller nyhetsartiklar sakfel, stavfel, särskrivningar och pinsamma syftningsfel. Det är något som framför allt märks när sommarvikarierna tar plats bakom nyhetsdesken.

Trots min bristfälliga utbildning vill jag påstå att mina kunskaper trots allt är i nivå med min årskull, och inom vissa områden något högre. Jag fick trots allt både VG och MVG i mitt slutbetyg. För en tid sedan såg jag ett dokumentärt program på TV där Ylva Hällen besökte en gymnasieskola där telefonsamtal under lektionstid var vardag. När hon frågade eleverna om rättstavning menade dom att datorn sköter det. Inte undra på att så många skriver mycket sämre.

Dagligen läser jag texter i sociala medier från personer som på något underligt sätt gått igenom både grund- och gymnasieskola, men stavar som en elev på mellanstadiet. Visserligen har jag haft kollegor som aldrig läst en bok, trots att dom är i medelåldern, men det tillhör förhoppningsvis inte vanligheten. Men absolut, jag tror att sociala medier har givit människor som tidigare aldrig ens skulle skriva en insändare möjligheten att i relatid kunna publicera sina tankar och åsikter. Trots att man helst inte skulle vilja läsa om dom.

Absolut, en del personer är ordblinda och har diagnostiserats med Dyslexi, och några av dom jag pratar om tillhör den kategorin, men långt ifrån alla.

Till syvende och sist handlar det, enligt mig, om att få alla människor att läsa mer. Jag erkänner att mitt eget läsande dom senaste 10 åren har hamnat på efterkälken, trots att jag läst både Snorres Edda och Fyra timmars arbetsvecka. Men under arbetstid lyssnar jag ofta på både innehållsrika podcasts och ljudböcker. Både faktalitteratur och skönlitteratur. I år har jag däremot läst ett par böcker och i skrivande stund läser jag Eliyahu Goldratts bok Målet, och finner den mer lätt att läsa än The Machine That Changed the World av James P. Womack mfl. som dessutom är på engelska.

Läs mer, läs varierat och ta dig tiden. Oavsett om du läser Asterix och Fantomen, böcker av Jack London, Selma Lagerlöf eller Svensk damtidning är det viktigt att läsa. Gärna längre texter. Utmana dig själv. Läser du i dag deckare kanske en biografi bör bli din nästa bok, eller Första Mosebok. All kunskap är bra kunskap, förutsatt att du inte använder den till något kriminellt.

Sommar i P1 med Bertil Hult

Svensk skola
Foto: Eric Seb. Gustafsson / CC BY-SA

Idag lyssnade jag på den förkortade versionen av Bertil Hults sommarprat i Sommar i P1. Hult som är dyslektiker startade 1965 språkreseföretaget EF Education First, ett företag som idag har över 40 000 anställda i 53 länder. Förutom språkresor arbetar företaget idag med exempelvis onlinekurser i engelska med miljoner studenter världen över.

Jag skall villigt erkänna att jag aldrig tidigare har hört talas om företaget, vilket jag nu förstår är ett framgångsrikt koncept som utvecklats framåt tack vare duktiga medarbetare. Företaget har sedan många år tillbaka sitt huvudkontor i Schweiz eftersom Hult under 70-talet ansåg, efter en tid utomlands, att Sverige då inte hade en positiv inställning till entreprenörer.

Bertil Hult tar i sitt sommarprat upp en viktig del, som jag förstår var en idé en av hans söner föreslog, hur man genom att skapa ett skapa ett MBA-program i Bachelor of Business Administration och mastersprogram i International Business, International Marketing och Finance lyckats dels att ge människor med akademiskt erfarenhet mer kunskap, men också byggt en rekryteringsplattform för företaget. Man kan alltså rekrytera dom bästa studenterna från utbildningarna med campus i sju städer världen över.

Hult berättade även att han inledningsvis valde att anställa en man och en kvinna i två olika länder vid expansionen av företaget. Man valde därefter att anställa kvinnor, systrar till mer välutbildade män som han uttryckte det, vilka nog var så smarta som män, men eftersom dom saknade akademisk utbildning kunde man betala en något högre lön än genomsnittet för kvinnor, men lägre än män med eftergymnasial utbildning. Kvinnorna fick alltså tillgång till chefspositioner och företaget betalade lägre löner. Han var noga med att poängtera att kvinnor idag, eftersom dom har studerat på högskola, har en jämställd lönenivå, samt att man fortsatt har en hög andel kvinnor inom företaget.

Eftersom jag saknar erfarenhet av företaget kan jag enbart citera och reflektera över det som sades i sommarprogrammet, men att först utbilda och därefter rekrytera personer med kunskap om företaget är ett bra sätt att bygga lojalitet och en personalstyrka som kan utveckla företaget. Vidare tror jag det är viktigt att knyta kontakter världen över, om det är ens arbetsplats, och strategiskt placera, och lyssna på, personal i olika länder.

Jag kan rekommendera er att lyssna på Bertil Hults sommarprat som finns tillgängligt på Sveriges Radios hemsida.

Hellre ingen lärare än en outbildad?

Svensk skola
Foto: Eric Seb. Gustafsson / CC BY-SA

Under dom senaste åren har kraven på utbildade lärare i den svenska skolan skärpts. När regeringen under Fredrik Reinfeldt presenterade och införde krav på lärarlegitimation var det i första hand för att höja läraryrkets status i samhället, så att den som faktiskt gått igenom lärarhögskolan skall känna att det har varit värt det. I början fanns ett stort problem när Skolverket tog lång tid på sig att skicka ut legitimationen efter ansökan, och i vissa fall gav lärare behörighet att undervisa i ämnen läraren inte har en examen i.

Inom förskolan ställs nu krav på att den som anställs skall vara en utbildad förskollärare. Detta har i sin tur skapat problem för barnskötare, en yrkesgrupp som traditionellt sett också varit stor inom det området. Bristen på utbildade lärare inom förskolan och en osäkerhet för barnskötare med vikariat skapar inte en stabil grund för barnen. Mina egna minnen från dagistiden finns endast kvar i fragmenterad form. Det var trots allt över 20 år sedan. Men då fanns inte samma krav.

Jag har spenderat drygt 13 år i det svenska skolsystemet, utöver dagis och förskoleklass. Under mina år har jag träffat på mer och mindre pedagogiska lärare, men också fritidsledare och övrig personal. Det är stor skillnad på olika människor och deras förmåga att lära ut.

Som exempel kan vi ta den matematiklärare jag hade på gymnasiet. Matematik A handlar till största delen om att repetera grundskolans matematik, men istället för traditionell katederundervisning fick vi en lärobok, och ibland några diagnostiska test när vi bad om det. Jag lyckades slutföra det nationella provet redan första läsåret, medan vissa skolkamrater fortfarande läste Matematik A det tredje. Då fick dom en en lärarvikarie som studerade till någon form av ingenjör, som gjorde lektionerna intressanta och dom fick lära sig mer på en termin än under hela gymnasiet. Beror det på att matematikläraren arbetat inom yrket i 25 år och tröttnat, eller på att hon var en allmänt dålig pedagog? Jag har träffat andra lärare som arbetat ungefär samma tid men varit mycket mer pedagogiska.

Ett annat exempel vi kan ta är en tidigare ledare inom industrisektorn som omskolade sig till yrkeslärare under tiden utbildningsveckorna fortskred. Även om jag inte hade traditionell skolundervisning, eftersom jag redan var klar med gymnasieskolan, så arbetade han också med gymnasieelever. Det var stor skillnad på både pedagogisk förmåga, engagemang och anekdoter från hans tidigare arbetsplats. Men han hade ännu inte tagit sin yrkeslärarexamen när han utbildade. Men  han var troligtvis även en bra lärare och chef på sin tidigare arbetsplats.

Som gymnasieelev hade jag själv gått igenom ett helt skolsystem, även om jag inte alltid gått den traditionella vägen, och tillsammans med mina klasskamrater hade vi gått igenom vad många beskriver som flumskolan. Det har varit mer fokus på självstudier än katederundervisning med duktiga och engagerade lärare. Kraven på oss elever var nästintill obefintliga och den respekt man bör ha för en magister fanns inte där. Att många kom sent, inte dök upp eller inte engagerade sig tillräckligt, eller tjötade under lektionstid behöver jag väl inte ens berätta? Men det är svårt att på gymnasiet ändra elevers attityd, om man inte har en magister som utstrålar auktoritet, eller på annat sätt ingiver respekt samtidigt som man har elever som är motiverade, och fått kämpa sig till en plats på den skolan.

Skillnaden i engagemang från eleverna skiljer sig antagligen stort mellan dom olika skolorna och utbildningarna dom erbjuder. Gymnasieprogram, eller högskoleutbildningar, som kräver höga betyg har troligtvis mer motiverade elever, och mer respektingivande lärare, än en skola där tröskeln är mycket lägre. Därför blir också kvaliteten på utbildningen högre.

Den stora frågan är, hur får man ungdomar att törsta efter kunskap?

Digitalisering lösning på lärarnas problem?

Svensk skola
Foto: Eric Seb. Gustafsson / CC BY-SA

Regeringen har givit Skolverket i uppdrag att ta fram och genomföra nationella skolutvecklingsprogram som ska bestå av olika former av kompetensutvecklings- och stödinsatser. Bland annat vill man minska administrationen för lärare och rektorer och önskar förslag om hur arbetsprocesser kan göras mer effektiva inom skolan. Man vill också att det görs insatser för att höja den digitala kompetensen bland landets lärare för att underlätta undervisning samt, som tidigare nämnts, få en effektivare administration.

Miljöpartiets språkrör, utbildningsminister Gustav Fridolin medverkade i tidningen Dagens Nyheter med anledning av presentationen av uppdraget. Till tidningen säger han bland annat följande:

”En sak som stjäl mycket tid är datasystem som inte fungerar. Här ska man kunna få stöd i att lägga upp arbetsmetoder för att ge lärare och rektorer mer tid till sitt huvuduppdrag.”

I alla organisationer är det vanligt att den som hanterar olika programvaror, framför allt databasprogram för informationshantering, kommer i kontakt med ett krångligt och ibland fullständigt trasigt system sett från ett användarperspektiv. Givetvis är det något man kan underlätta genom utbildning samt bra och lättöverskådliga lathundar. Dock löser det inte grundproblemet, framför allt inte om man tvingas använda sig av flera olika system som pratar två helt olika språk.

Vi kan ta ett exempel från min egen skolgång. Vid lektionens början genomförde läraren en närvarorapportering där denne antecknade i en mer eller mindre korrekt klasslista vilka elever som var närvarande. Någon gång efter att lektionen avslutats rapporterade läraren in elevernas närvaro och eventuell frånvaro. Eftersom jag inte är lärare eller vistas i skolmiljön längre är det svårt för mig att veta hur närvarorapportering går till idag, men det är svårt att tänka sig att den har förändrats mycket dom senaste åren.

Idag borde lärare använda sig av en surfplatta där denne genom en enkel applikation kan kommunicera direkt med skolans system för frånvarorapportering. Då slipper läraren det extra steget att först notera frånvaron på ett papper för att sedan föra in det i datasystemet. En sak mindre att både tänka på och administrera.

Även om många skolor idag väljer att dela ut surfplattor eller bärbara datorer till eleverna, på gått och ont, är det troligtvis fortfarande vanligt att läraren inför dagens lektion valt att kopiera upp ett eller flera pappershäften till varje elev. Papper som många av eleverna troligtvis kommer att ha tappat bort innan nästa lektion. Läraren får då kopiera ytterligare en uppsättning av texten vilket tar mycket tid i anspråk eftersom det förekommer i varje klass.

Alla skolor borde idag ha investerat i någon form av lärplattform, ett intranät där eleven enkelt kan komma åt det material som behövs för respektive ämne och lektion. Lärare borde också överväga att spela in undervisningsmaterial, med fördel utan eleverna, för att den som missat en lektion eller är i behov av extra repetition kan få möjlighet att se på lektionen flera gånger.

Saknar skolan en lärplattform kan läraren med fördel själv skapa en webbplats för sina lektioner. Ett bra och gratis verktyg, för den som saknar kunskap i webbutveckling, som många använder är Google sites där man enkelt kan skapa en sida och länka både till både word-filer, bilder och videoklipp. Det finns redan idag många skolor som arbetar helt eller delvis på det viset och det vore bra om dom spred vidare sina erfarenheter inom området.

Jag är som sagt var inte lärare och har slutfört både grund- och gymnasieskola. Utvecklingen av den svenska skolan bör ske på en nivå i samråd med elever, lärare och övrig skolpersonal tillsammans med skolledning och kommunens utbildningsförvaltning. Skolverket kan sätta en nationell standard, politikerna i riksdagshuset kan stifta nya lagar och den lokala kommunledningen rösta igenom en ny budget men dom har en väldigt distanserad bild av den svenska skolan och ska därför inte ägna sig åt detaljstyrning.

Du som är lärare vilka utmaningar kämpar du med i ditt dagliga arbete, vad är det som inte fungerar och vilka förbättringar har ni gjort dom senaste åren som givit positiva följder för lärandet. Berätta gärna om din vardag och dela med dig dina förslag om hur vi skapar en mer modern och kvalitetssäkrad skola.