Detta är lean – lösningen på effektivitetsparadoxen

Niklas Modig och Pär Åhlström har skrivit boken Detta är lean – lösningen på effektivitetsparadoxen. En bok som delvis beskriver vad lean production är, men framför allt vad lean inte är. Boken tar upp flera exempel som visar varför företag och organisationer bör fokusera mer på flödeseffektivitet än enbart på resurseffektivitet.

Boken lyfter också upp Toyota Production System, att västerländska forskare under slutet av 1980-talet fick upp ögonen för konceptet och beskrev produktionssystemet som ömtåligt, men istället för att beskriva det som ömtåligt (fragile på engelska) valde John Krafcik att kalla produktionssystemen för lean.

Många som pratar om lean väljer att fokusera på dom metoder och den verktygslåda som Toyota och andra företag använder sig av. I Detta är lean försöker författarna istället få läsaren att fokusera på en högre abstraktionsnivå och förstå att bara för att andra företag använder sig av vissa metoder betyder inte det att dom kan appliceras på andra företag. Många som är kritiska till lean, eller har sett det misslyckas, pratar om att det fungerar bra i en bilfabrik, men att ett sjukhus eller en annan typ av organisation inte är en fabrik, utan arbetar med människor. Att försöka kopiera Toyota Production System och alla deras metoder och verktyg till sin egen organisation är dömt att misslyckas, det förstår alla som läst på, och faktiskt anammat information om varför Toyota och andra företag framgångsrikt maximerat det värdeskapande arbetet genom att eliminera slöserier.

Boken är ett första steg och är allmänt övergripande. Författarna har avslutat boken med referenser för varje kapitel och hänvisar till forskningsrapporter och andra läsvärda böcker. Avslutningsvis vill jag säga att lean är något pågående, inget man avslutar och uppnår inom en par månader. Toyotas utbildning i deras produktionssystem håller på mycket längre än ett fåtal år.

Mental ställtid – att behöva börja om på nytt

Kontorslandskap
Foto: mark sebastian / CC BY-SA 2.0

Sedan ett par dagar tillbaka läser jag Detta är lean, av Niklas Modig och Pär Åhlström. Ett avsnitt i boken handlar om mental ställtid, om det ineffektiva i att hantera många omstarter. Ställtid, ur ett perspektiv från industrin, är den tid det tar att ställa om en maskin, byta verktyg, för att kunna tillverka en annan produkt.

Mental ställtid handlar om när du tvingas börja om på samma uppgift flera gånger, exempelvis när du blir avbruten av en kollega som ställer frågor, antingen arbetsrelaterade eller helt oväsentliga, privata frågor. Många programmerare har problem att kunna fokusera på sin arbetsuppgift och åter komma in i koden efter att ha tagit ett telefonsamtal, eller att en kollega kommit fram och börjat småprata. Först måste programmeraren läsa ikapp det aktuella kodstycket och påminna sig om vilken funktion som höll på att skrivas för att sedan komma in i sitt effektiva kodar-flöde igen. Dessutom ökar det risken för eventuella misstag och buggar i mjukvaran.

Simultankapacitet, att kunna hantera många saker samtidigt, är rätt ovanlig och själv har jag svårt att hålla många olika tankar i huvudet, att lyssna på radio samtidigt som jag läser en bok, eller att föra en konversation samtidigt som jag läser en text är helt uteslutet.

Ofta efter lunchrasten har jag kopplat bort mina arbetsuppgifter och måste påminna mig själv, eller ta hjälp av mina kollegor, om vad som hände innan rasten. Om du frågar mig och mina kollegor på måndag vad som hände förra veckan ser du en hel avdelning med frågetecken.

Frågan är hur mycket tid vi lägger på mental ställtid per arbetsvecka. Hur ofta blir vi avbrutna, tvingas påminna oss själva om arbetsuppgiften och hur lång tid tar det att komma upp i en produktiv hastighet? Nej, nu fick jag en notifikation på mobilen, måste se vad som står, kan ju vara något viktigt.

Känner du igen dig? Skriv gärna en kommentar om vad du upplever stjäl tid från dina arbetsuppgifter och ditt tentaplugg.